Datortek, firman, lyftet, chansen, regnbågen hoppet, språngbrädan och så vidare.
Namnet har oftast en vagt nyreligiös klang av nu ska de komma en förändring.
Ut ur hopplösheten och in i hoppandet liksom…
I motsats till våra borgerliga kommunalråd har jag provat på de flesta.
Beredskapsjobb, alu-projekt, plusjobb, projektanställningar och så vidare.
Jag är inte enbart negativ, en del av dessa har onekligen varit bra.
Det jag vänder mig mot är hela människosynen som kommer till uttryck i kölvattnet av Landskronapostens avslöjande artikelserie.
En syn på människor som smitare, ett kollektiv av arbetsskygga parasiter som vältrar sig i socialbidrag och lever livets glada dagar.
För en missbrukare är socialbidraget kanske något av en skänk från ovan, en vecka av sus och dus.
Men för alla andra är det ett fullständigt obarmhärtigt ekonomiskt pussel som aldrig går ihop.
Folk vill ha jobb och pengar, de vill ha fina hus och bilar och snygga skor, de vill ha råd att gå till tandläkaren.
Det är inte bidragstagarna som är det stora problemet, lösningen är knappast att jaga denna grupp med uråldriga trädgårdsredskap.
Det är det ekonomiska systemet, kvartalskapitalismen, som ställer till det med alla sina upp och nergångar, sina friställningar, permitteringar och avskedanden.
Men det är onekligen lättare att sparka neråt än att våga ifrågasätta uppåt.
Ikväll diskuterar vi dessa frågor på innerstadens s-förening klockan halv sju.
Mittemot Ica-krysset, välkommen med eller utan jobb.
Med eller utan socialbidrag.
Kaffet är gratis.
Mvh
Måns back Nilsson, ordförande innerstadens S-förening.
